Vi hade egentligen inga större förhoppningar på denna dag. Molnen låg tunga
över Val d’Anniviers medan vi åt frukost och energinivån var inte på topp. Vi
tog det lite extra lugnt och promenerade i sakta mak mot liften. Men så fort vi
steg in i kabinen så började det spricka upp. Solen började skymta i horisonten
och molnen skingrade sig. Bagarn började le från öra till öra och humöret steg.
Vi kollade av utrustningslistan, lavinsändare, vatten, choklad och stighudar. Allt
var med och det var bara att ge sig av till toppen för lite hederlig booting.

Vinden friskade i när vi närmade oss toppen, men Ewald hade blivit lovad
ospårad puder så det var egentligen ingen som var orolig.

Väl uppe på toppen så var det bara att spana in linjevalet. Inte det svåraste
jobbet denna dag då hela dalen ner mot grannbyn Vercorin låg ospårad.

Jag hade inga större problem med att njuta av den fjäderlätta snön. Åket
ville aldrig ta slut och jag tror vi åkte nästan i en hel timme utan att korsa
några andra spår.

Även Henke verkade njuta av åket. Det blev ett antal high fives innan vi var 
nere i dalen.

För att ta oss de tre sista kilometrarna till Vercorin så var det bara att klistra
på stighudarna. Inga större bekymmer för Bonden som njöt av den vackra
skogspromenaden. Jag tror att vi alla lyckades se färska spår av Dahuer.

Efter en snabblunch bestående av Rösti och Käseschnitte på toppen så
var det bara att spänna laggen på ryggsäckarna igen. Nästa topp skulle
erövras och jag tror att det var en av de vackraste och luftigaste klättringarna
någonsin. En knapp timme senare kunde vi peka spetsarna mot Grimentz
igen.

Vi hade lovat våra gäster två saker inför denna dag, Ewald hade blivit lovat
ospårad lössnö och det var ju redan avklarat. Den andra grejen var att Henke
skulle ta luft. Vi hittade en passande gammal lada med lagom takhöjd.

Själva uthoppet gick bra men det finns vissa detaljer att slipa på när det
gäller landningen. Hade bilden tagits någon sekund senare så hade ni sett
en sprattlande Henke med hjälmen djupt begraven i snön.

Dagen kan väl sammanfattas med den här bilden på Ewald när han visar
hela garnityret. Idel stora leenden hela dagen. Nu får vi se var vi hamnar 
framöver. Nya önskemål är på väg in. Jag vet inte om det är all klättring idag,
men högst på önskelistan nu står bad i varma källor. Får väl se vad vi kan göra
åt det.

KEEP SKIING THE TREES

Johan  

Förra veckan var vi tio Legendguider som samlades i den Schweiziska
Världscupsbyn Lenzerheide för att förbereda för en stor grupp gäster. Johan,
Anna, Bagarn, Mike, Chris, Karin, Cia, Hasse, Jossan och jag. Efter en
benhård förhandling delades förberedelserna upp emellan oss och Cia,
Mike, Jossan och jag fick göra grovjobbet. Vi skulle köra runt och kika på
restauranger i det östra systemet. Slitsamt. Det borde vi hinna innan lunch.
Och innan dusch och klädbyte. Och innan färden skulle gå till Zurich och vi
skulle möta de första ankommande gästerna.

Det hade snöat i närmare 36 timmar och bara systemets nedre liftar var
öppna. På väg upp hände nu fyra fantastiska saker samtidigt.  När blir det
så? 1. Kabinbanan till toppen på högsta berget i Lenzerheide systemen, 
Rothorn 2861 möh, öppnar mirakulöst. 2. Vi kommer med den första kabinen
till toppen. 3. I kabinen står ägaren till superhäftiga Hotel Kurhaus, Giancarlo,
som undrar om vi vill åka med honom och hovmästaren Katharina. Giancarlo
är född och uppväxt i byn så detta är hans bakgård och lekplats. 4. Samtidigt
skingras molnen och himlen blir den blåasteblå. Jackpot!

Cia och Jossan i förväntansfull väntan på kabinen som just börjat gå.

Giancarlo visar oss kantarellställe efter kantarellställe…

Vi är 6 åkare som lägger 6 spår. Mike, Jossan och Giancarlo garvar i kapp.

Jossan och Mike beslutar att vi hoppar över lunchen.

Cia flyter fram i allt det vita som aldrig tycks ta slut. Beslutet att även hoppa
över dusch och klädbyte har aldrig varit lättare.

Trots att fler åkare har hittat upp på berget nu kan vi inte sluta. Efter detta åket
sitter mitt leende i hela veckan.

Med flera minuters marginal möter vi våra gäster på Zurichs flygplats. De är
sååå varmt välkomna!

Ibland har man tur! Tatiana

Årets upplaga av January Freeride är igång. Tror det är sjätte året i rad som
vi kör detta upplägget. Ett gäng glada och välbekanta ansikten mötte upp
på Zürich flygplats igår. Det var våra kära Falköpingsfreeriders Henke, Holmvik
och Bonden. Dessutom dök ett par av våra cruisers från vår Hurtigrutentripp i
våras upp, Ewald och Thord.

Skumpan var kall och uppskattad medan vi rullade vidare till Martigny där
Bagarn stod och skakade tänder utanför Agipmacken. Det var tydligen stängt
och han hade inte fått sin espresso. Nu var vi äntligen fulltaliga och resan
kunde gå vidare mot vårt första etappmål, Grimentz i Val d’Anniviers. Bilvägen
upp är inget för höjdrädda, men väl framme är det bara att njuta av den
välbevarade arkitekturen i Grimentz, som flera gånger röstats fram till
Schweiz vackraste alpby.

Vi checkade in på mysiga Becs de Bosson och sov gott första natten innan
det var dags att ge sig i kast med skidåkningen. Nu skulle det visa sig om
det var en felsatsning av Falköpingsligan att ställa upp med de fetaste skidorna
som går att uppbringa på marknaden.

Thord visade att gammal är äldst genom att lägga några riktigt fina svängar
i skön stil. Vädret var helt ok och trots att det inte hade snöat på en vecka så
sniffade Bagarn upp riktigt bra snö till oss.

Vi hade även bestämt oss för att ta med stighudarna denna gång för att kunna
ta oss länge bort från systemet. Trots att det var premiär för en del av gänget
gick första dagens promenad lysande. Det blir nog inte sista gången på resan
vi använder dom.

Efter lunch lättade molnen ytterligare och vi kunde njuta av den storslagna
utsikten. På andra sidan Rhônedalen ser ni den gamla alpklassikern Crans
Montana.

Även undertecknad lyckades hitta lite orörd snö på vägen ner till after skin.

Vi avslutade skiddagen i grannbyn St. Jean med en stor stark efter ett
storslaget åk som började med fantastiska förhållanden och avslutades
med lite mer fostrande snö. Vi var alla överrens om att det var en perfekt
start på veckan och att benen känner sig redo för mer.
Medan jag sitter här och skriver så har Bagarn varit ute på byn och bokat
upp middagsrestaurangen. Känns lite nervöst för eftersom det brukar vara
mitt område. Blir det lyckat så får jag väl sadla om och bli bloggare på heltid.

KEEP SKIING

Johan